princessgemini

Som vanligt när jag sitter uppe såhär så har jag ibland tråkiga stunder, speciellt såhär när de andra ska upp till skolan nästa dag och somnar en efter en. I brist på annat så kollade jag igenom min gamla blogg, Sessankarro. Som numera har lösenord på sig. Det där, var helt klart den bästa tiden i mitt liv. Jag skulle göra vad som helst för att gå tillbaka till då, helt ärligt. Fram till April 09. Där tog lyckan slut. Det började med att Nellie gick bort sen gick hela livet i nerförsbackar ett bra tag. Det är inte förrän nu, 2011 som jag står på stadiga ben, som jag vet vem jag är, att jag klarar mig själv. Det är så otroligt skönt att läsa all skit som jag skrivit av mig, som jag vet att jag gått igenom. Veta hur svag jag kände mig då men hur mycket jag stärkt mig själv igenom allt. Aldrig trodde jag att jag skulle klara av att vara vän med en kille jag varit så jävla kär i men se där, de kan jag idag med. Klart de tog sin tid och jag tror aldrig det hade funkat såhär bra om inte E kommit in i bilden. Bara sättet som jag tänker på idag när det går nerför, förr pratade jag skit om människan som sårade mig. Vassa knivar i ryggen på den, jag snackade iof aldrig skit, var bara ärlig med hur jag kände mig, vad människan gjort mot mig MEN jag överdrev, så in i helvete. Idag försöker jag istället säga så lite som möjligt till folk runt omkring mig och vet ni, det funkar så himla mycket bättre. Jag tycker fortfarande att hela världen är emot mig ibland, att alla är dumma i huvudet, jävligt ofta faktiskt. Men som en person har lärt mig, en person som kom in i mitt liv för bara några månader sen, jag tvivlar för mycket på folk runt omkring mig. Jag tror negativit om alla. Varför? Antagligen för att jag har stött på många skitstövlar genom tonåren. Jag har lärt mig att tänka negativit om alla, har man inte höga förväntingar kan man inte bli besviken. Det är inte en lätt period i livet. Vänner som sviker, skolan som tar kål på en, pressen med betygen, killarna som ljuger ihop en sörja om hur mycket dom älskar en men i själva verket är det sexet dom vill åt, familjen som inte fattar något, humörsvägningarna vid mensen. När jag ser Tindra, ser dom där glittrande blå ögon, glädjen i hennes ögon när hon springer fram till mig och ber mig fläta hennes barbie dockers hår, eller när jag ska sätta på en disney film, eller när hon sitter på sin gunghäst och tjatar på mamma att hon vill rida på Benni med mig, när hon hoppar upp ur sängen på morgonen för att komma iväg till dagis och när jag hämtar henne från dagis så ser jag mina gamla dagisfröknars leénde, jag minns hur det var att vara där, hur jag alltid ville måla eller leka med leksakshästarna. Varje gång vi pysslade fram till jul osv. När mamma kom och hämtade ville man inte gå hem. Jag älskar mina gamla dagisfröknar än idag. Mina lärare är raka motsatsen. Varför blir det såhär när man kommer upp i tonåren? Det är inte pågrund av alla kraven dom ställer, dom ställer krav på dagis också. De Tindra och alla de andra tycker är kul är ibland saker som dom absolut inte får göra. Som att göra kullebyttor i soffan, springa allt vad dom i hallen osv. När jag ser hur kul hon har i livet just nu så saknar jag allt de gamla så mycket. När jag ser hur hon ser upp till mig när jag sminkar mig, hur hon vill göra likadant, när jag sätter i mina krämer i håret vill hon också det. När hon tar sin väska och säger att hon också vill till skolan, när jag provar stövlar i affären ska hon ha likadana som mig. De små ser upp till oss så mycket. Jag kom ihåg att min bror sa till mig hur fan kan du vilja börja plugget?! Då förstod jag inte, nu gör jag. Han gick i åttan var 14 år, jag är 7 år yngre, gick alltså i 1:an när jag satt och önskade att jag gick i åttan. Idag gör jag det och det håller på att ta kål på mig. Alla lärare som är dumma i huvudet, alla jävla prov dom lägger efter varann, ALLT! Det är helt sjukt hur mycket det ändras genom åren. Inte fan kan de vara vi ungdomar de är fel på? De är det inte. De är allt runt omkring. Det går så fort, från att vara liten till att bli stor. Jag vet inte vad jag vill få ut av den här texten egentligen, skriver bara av mig. Ingen orkar väl äns läsa det här. Men, skitsamma. Min blogg, en dag kommer även den här bloggen ha lösenord på sig. En dag kommer bara jag kunna läsa den. Minnas hur jag tänkte osv. Nu har den här texten handlat väldigt mycket om plugget, vilket inte var meningen. Visst hatar jag de flesta av mina lärare men jag älskar vännerna där. Men det är så mycket annat man tappar i livet, när jag gick i femman. Hade jag de bästavännerna man kunde ha, utanför skolan. Vart är dom idag? Vi umgås inte längre, vi gled ifrån varann. Det är bara några av dom jag har kontakt med idag och dom vet, att jag alltid kommer backa upp dom. Alltid! Trots alla svek vi gett varandra. De säger att kärleken kommer och går men vännerna består, vilket är en stor fet jävla bluff. Jag har en vän som jag alltid haft kvar i med och motvind, hon kommer alltid gå först, Johanna Lööw. Vi har stått vid varandras sida från dagis upp till nu. Vi har klarat allt tillsammans. Det är ett bevis på äkta vänskap. Min familj, jag har stått alla mer och mindre nära genom åren. Min storebror, som var min superhjälte som liten har min kontakt gått nerför och nerför på sista åren men vet jag att det verkligen skulle vara något, skulle jag inte tveka en sekund på att gå till han, han skulle vara den första jag gick till. Min storasyster som alltid varit min förebild har jag alltid haft bra kontakt med, hon är fortfarande min förebild på alla sätt och vis. Är det någonting jag undrar över, någon jag behöver råd ifrån, är det henne jag vänder mig till. Min lillasyster är min lilla ängel, hon har fått mig att växa så mycket, det är svårt att förklara hur men eftersom hennes pappa aldrig nästan varit närvarande har jag fått större ansvar över henne än vad jag hade haft annars, en extramammaroll tänker jag inte kalla det men säger jag så, så förstår ni kanske hur jag tagigt hand om henne, nästintill. Min pappa har jag aldrig haft jättebra kontakt med, tyvärr. Vi växte inte upp tillsammans av flera själ, de var rätt rörigt i familjen när jag föddes och så. Men idag förbättras våran kontakt hela tiden vilket är enormt skönt! Vet att han alltid finns där om det är något. Men så har vi mamma, som jag skulle kunna döda för. Min mamma är bäst i hela världen, har inga mer ord att säga. Jag älskar henne, något enormt, hur mycket jag än skriker och bråkar så får jag inte så dåligt samvete efteråt som jag får när jag varit dum mot henne. Det allra bästa med henne men som ändå kan reta en som in i helvete ibland är att hon är barnslig, hon kan både ha rollen som mamma och storasyster.