princessgemini

Jag känner mig fri. Jag känner att jag kan göra vafan jag vill. Men fortfarande, så vill jag inte. Jag kan inte svara dig, jag kan inte höra av mig. Någonting inom mig hindrar mig. Är jag rädd? Rädd för jag ska börja sakna dig? Kanske de. Det går bra nu, det flytar på. Du finns i min hjärna hela tiden. För du finns överallt. Vart jag än går, vad jag än är. Så påminns jag om dig. Jag kan se en jävla bil och påminnas om hur vi låg och kollade på den där filmen, sjukt men sant. Men det är inte irriterande på något sätt. Det är som jag tömt alla mina känslor. Jag är helt tom inuti. Tom på ett konstigt sätt. Jag känner ingenting speciellt. Men jag vet, att du skulle få mig så jävla lätt ändå. För jag vet, att under ytan så älskar jag dig mest av allt ändå. Och det vet du, lika bra som jag. Det finns ingen annan än du. Få in det i ditt huvud! Det är dig jag vill vara med, inte han. Prata inte mer om han, det förstör bara mellan oss. Och jag vet att jag skrev på facebook "No kiss in the world will save this.." för det behövs inte bara en kyss. Det behövs mer.